torsdag, september 28

Serge Lutens: Chypre Rouge

Naturligtvis måste jag testa en doft som heter "röd mossa". För jag väljer att tänka på det som "röd mossa" och inte det mindre upphetsande "röd chypre". Det är en chypredoft, helt klart, torr och med en lätt kryddig bitterhet. Den får mig att tänka på lavar snarare än mossa, sådär snustorr som lavar är. Den gröna, torra beskan kommer från timjan, tallbarr, mossa och patchouli.

Förutom chypreackordet är Chypre Rouge sötad med en karamelliserad ton av honung, bivax och vanilj. Jag känner dessutom en tydlig citruston men det finns inga citrusnoter listade. Jag finner blandningen mellan chypre och sötma fascinerande, lite som en mer sofistikerad och citrusfräschare variant av Thierry Muglers A Men. Sötman falnar dock snabbt och kvar blir en doft jag närmast skulle beskriva som aromatiskt örtig. Den liknar inget annat.

Med mitt prov av Chypre Rouge fick jag också ett gratisprov av Eau d'Italies Paestum Rose. En rosendoft är inget jag någonsin skulle beställa själv, men jag blev riktigt charmad av den. Den är söt och den är kväljande tung och den är inte alls "jag" men den doftar rosor. Inte torkade rosenblad, som alltför många rosendofter får mig att associera till, inte tvål som de ofta förvandlas till på min hud, utan blommande rosenbuskar med gröna blad och allt. Hade den bara varit litet skirare och lättare med ett starkare inslag av grönt, som en nyponros snarare än odlade dubbla rosor, hade jag varit såld.

Den har en jäkla massa noter listade, bland annat kryddor och andra blomnoter, men jag känner till en början bara rosor. Därefter framträder en bas av benzoin, myrra, opoponax, vetiver, patchouli och cederträ som i sin skärpa riskerar att dra åt den fruktade "myggmedelsnoten". Jag är verkligen förvånad över att den i andra parfymbloggar beskrivits som varken tung eller särskilt starkt rosendoftande, men det kan vara jag som är överkänslig eftersom soliflores inte alls är min grej.

http://www.theperfumeshoppe.com/scripts/prodView.asp?idproduct=566

söndag, september 24

Nybadade libertiner



Veckans bild föreställer Annie som sjuttonhundratalslibertin. Jag fotograferar också. Eller gjorde åtminstone förr. Den här bilden är från i juli tror jag men jag har inte orkat scanna den förrän nu. Ni hörde rätt, jag är stenhård på att fota analogt. Utan digitalkamera blir det inte så mycket impulsbilder på nyinköp, outfits, sminkningar och liknande i den här bloggen.

Veckans lukt: Villainess tvål Antihero, vars underbara doft av läder, cigarettrök, honung och vanilj dröjer sig kvar på huden.

Veckans smak: Carte d'Or Greek Yoghurt & Honey, för att den smakar precis som den heter. Om det är en fördel beror på om man uppskattar glass till frukost.

Veckans känsla: Att vakna kokt av den absurt varma septembersolen.

Veckans ljud: Sisters of Mercys "Some Kind of Stranger", en av historiens bästa kärlekssånger.

Veckans syn: Bangs nya glassiga layout.

Veckans sinnesintryck: Att det äntligen börjar bli höst på riktigt med gulnande löv, trots det envisa sommarvädret.

Veckans länk går Villainess, som gör de coolaste och mest väldoftande tvålarna och sugarscrubsen. Om du som jag älskar doften av mossa rekommenderar jag Grundy. Tyvärr dubblar frakten över Atlanten priserna, men om man beställer för $75 är det fraktfritt.

http://www.villainess.net/

fredag, september 22

Serge Lutens: Santal de Mysore

Något ska jag väl skriva om den här veckan också, så jag skriver om Serge Lutens Santal de Mysore som jag fick ett prov av med posten i dag. En dag är ju inte någon vidare tid för att bekanta sig med en doft, men jag föll ögonblickligen för den och jag tror inte att jag kommer att ändra mig. Ändrar jag uppfattning om en parfym så är det oftast åt andra hållet.

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av sandelträ, men Serge Lutens är ju ändå alltid Serge Lutens och jag gillar Etros Sandalo. Jag hade ändå inga skyhöga förhoppningar om Santal de Mysore, så jag blev tagen med storm. Just sandelträ vet jag inte om jag känner så mycket av, (i ärlighetens namn vet jag inte säkert hur det luktar, bara att jag brukar ogilla det skarpt när det blir för påträngande i billiga parfymoljor) i stället är öppningen vad jag skulle klassa som en gourmetdoft. Var den nästan vaniljaktiga sötman kommer ifrån vet jag inte, för det finns inga söta noter listade. Sötman balanseras på handlederna av ett örtigt eller tvåligt bett som får mig att uppfatta doften som "vintage" i stilen. På bröstet är handledernas skärpa ersatt med en uppfriskande citruston.

Efter gourmetinledningen domineras doften av en "dirty" mysknot i stil med Muscs Koublaï Khän, och alla har väl förstått vid det här laget hur mycket jag uppskattar det. Någon mysk finns inte heller listad, i stället är det spiskummin som ger den omisskännliga kropps- och svettassociationen. Därmed inte sagt att det luktar svett, det gör det absolut inte, men det är en god, sexig, sötaktig huddoft, som soltorkad hud efter ett bad.

Det jag uppskattar allra mest med Santal de Mysore är att den kombinerar två av mina absoluta favoritinslag i parfym: den myskiga noten kompletteras med en torr, het, pudrig ton som den i Fumerie Turque, Ambre Sultan eller Tauer Perfumes L'Air du Desert Marocain. Den ovan nämnda nybadade huden kanske inte är så mycket soltorkad som torkad i bastu, särskilt eftersom Santal de Mysore dessutom har ett svagt inslag av trä och kryddor.

Med risk för att upprepa mig vill jag beskriva Santal de Mysore, liksom så många andra av mina favoriter, som en varm och mysig "comfort scent". Men detta får absolut inte tolkas som att den skulle vara tråkig eller uddlös. Det är en varm och mysig doft med så mycket karaktär att den nästan blir levande. Faktum är att den framkallar en bild av en levande människa i mitt huvud, någon som har levat ett tag och fått sina rynkor och sina erfarenheter, kanske en åldrande kulturpersonlighet. Någon som är oerhört karismatisk, med en torr och spjuveraktig humor och ett skarpt, kvickt intellekt. Någon som aldrig blir gammal mentalt utan behåller en barnslig entusiasm och nyfikenhet. Någon som skulle kunna vara skrämmande respektingivande och auktoritär om det inte vore för utstrålningen av värme och människokärlek. Sådan är Santal de Mysore för mig och jag vill gärna umgås med den karaktären.

För att nämna de andra proverna jag fick idag så var Parfumerie Generales Harmatan Noir ett misstag, alldeles för örtbitter för min smak. Jag lät mig visst svepas med av talet om kryddiga ökenvindar och myntate och missade att den faktiskt tydligt beskrivs som en skarp, aromatisk örtdoft. Det är den där lite syrliga/unkna/beska örtigheten från vintageparfymer som Robert Piguets Bandit. Lustigt nog är den i vanlig ordning betydligt trevligare på bröstet (kanske för att den fastnade på kläderna snarare än att utvecklas på huden) än på handlederna: en nästan citrusigt fräsch doft av myntate. Eftersom jag redan har AvaLuxes Moroccan Mint Tea har jag dock inget behov av en doft jag inte gillar helhjärtat.

Däremot fick jag ett gratisprov av Miller et Bertaux Spiritus/Land och den föll jag för. Den påminner ganska mycket om Comme des Garcons i stilen, kanske något ur deras Synthetic-serie eller möjligen Zagorsk; sådär kylig och metallisk. Egentligen borde den vara för kyligt tvålskarp för mig, men det balanseras med en viss värme från rökelse, tobak och rosor och resultatet är fascinerande exotiskt: metalldoften från en kniv som skär igenom färsk ingefära i ett minimalistiskt rent kök med en svag ton av rökelse och kryddor i luften.

http://www.ausliebezumduft.de/kosmetik_produkte.php?currency=EUR&cPath=23_80&products_id=208

söndag, september 17

Odöda sexobjekt


Allt kan ju inte bara vara seriöst och mångordigt, ibland måste man få frossa i listor också, därför inför jag härmed veckans intryck. Därför, och för att demonstrera att jag har andra intressen än parfym. Samt för att hålla bloggen levande även om inspirationen eller tiden till längre inlägg tryter.

Veckans bild föreställer fem söta dragkings jag hittade i mormors fotoalbum. Jag önskade att jag kunde skryta med att vara släkt med någon av dem, men tyvärr, allt jag vet är att hon i mitten heter Greta.

Veckans lukt: Den nostalgiska doften av häst i Håga by (parfymversion, någon?).

Veckans smak: Pallade äpplen, gärna i kaka.

Veckans känsla: Oväntade stråk av värme under nattliga joggingturer i Hågadalen.

Veckans ljud: Äntligen föreläsningar igen efter sommarlovet (det skadar inte att min nuvarande lärare har en behaglig röst, eller att han säger vettiga saker).

Veckans syn: Christopher Walken som ärkeängeln Gabriel i The Prophecy. Han är så söt, om man gillar den odöda typen. Se honom också som huvudlös ryttare i Sleepy Hollow, robotmake i Stepford Wives och cynisk affärsman i Batman returns.

Veckans sinnesintryck: Att Christopher Walken ska spela John Travoltas man i filmversionen av scenversionen av filmen Hairspray. Dessutom medverkar James Marsters, som alltså äntligen får synas som något annat än Spike. Det är en nivå av kosmisk perfektion som inte har uppnåtts sedan Tim Burton filmatiserade Charlie and the Chocolate Factory med Johnny Depp som Willy Wonka.
Uppdatering: Oops. Det var visst för bra för att vara sant. James Marsters är inte med, däremot någon James Marsden. Suck.

Veckans länk går till en anonym telefonsexarbetares intressanta, bildade, intelligenta, välformulerade och inte minst hysteriskt roliga blogg.

torsdag, september 14

Comme des Garcons Series 3 Incense

Jag tror att det här är Comme des Garcons mest populära serie. Jag undvek den länge eftersom jag inte trodde mig vara intresserad av rökelsedofter (jag associerade dem för mycket till hippieaffär och för lite till kyrka), men sedan provade jag Etros Messe de Minuit och tänkte om. Att jag skriver om just den här serien beror mest på att jag har testat den i sin helhet. (Någon gång kanske jag skriver om Series 6 Synthetic som jag också har provat igenom.) Ur de andra, ofullständigt testade, serierna har jag enstaka favoriter: Series 2 Red: Palisander, Series 5 Sherbet: Rhubarb och Series 7 Sweet: Nomad Tea och Wood Coffee. Series 3 Incense håller en mer jämnhög kvalitet, även om dofterna är ganska svaga (jag måste mer eller mindre ha näsan mot huden för att känna dem) och inte håller särskilt länge. Detta kanske förbättras om man har en hel flaska så att man kan spreja dem, dock.

Avignon: Den liksom dammiga, sträva doften av inpyrd rökelse i en dunkel stenkyrka omgiven av skog. Den påminner om Etros Messe de Minuit, men Messe de Minuit är mörkare och unknare och råkallare, mer som en krypta, medan Avignon fräschas upp av sitt starka träinslag. Det är helt klart levande trä, inte gamla kyrkbänkar, möjligen brinnande ved. Tränoten är samma varma, mysiga palisander (enligt google detsamma som jakaranda eller rosenträ) som i Series 2 Red: Palisander, och kompletteras med cistus, elemi, patchouli och ambrette.

Jaisalmer: Jaisalmer har en väldigt distinkt rökig ton, nästan som rökt te eller någon annan rökt mat. Den kan också föra tankarna till tjära. Namnet kommer från ett indiskt ökenfort, men för mig är det mer en nordisk doft - kanske skogskarlar som brygger te över lägerelden, eller röken från en kolmila. Mina associationer till skog kan komma av träinslaget (gaiacträ och ebenholts), som dock inte alls är lika starkt som i Avignon. Kryddnoterna - kardemumma, kanel och pimento - känner jag inte alls, men även om jag gillar dem sörjer jag dem inte. Den rena rökdoften är bra som den är, och kan liksom Avignon associeras till kyrkrökelse som är unken och inpyrd på ett mysigt sätt.

Kyoto: Kyoto är den mest populära i serien, men den som fungerar sämst på mig. Den påminner om Comme des Garcons 2, samma skarpa myggmedelslukt i lightversion, och det är kanske inte så underligt med tanke på att de delar noter som rökelse, patchouli, cederträ och vetiver. Min tolerans för skarpa, bittra dofter som vetiver har höjts allteftersom min parfymsmak har utvecklats, men Kyoto är fortfarande för mycket för mig. Synd, för den innehåller också favoritingredienser som kaffe och ambra.

Quarzazate: Quarzazate är en alldeles underbar torr och het orientalisk krydd- och trädoft. Kanske lite som det torra chili- och curryliknande kryddackordet i Les Néréides Oriental Lumpur (fast i Quarzazate är det peppar och muskot) utfyllt med en rökelsebas. Quarzazate är helt klart fylligare och mysigare med en aning sötma från mysk och vanilj. Dessutom wenge- och kashmirträ, clary sage och laudanum. Resultatet är en trevlig aromatisk pepprighet som kittlas en aning i näsan, men utan att kännas stickig eller tunn.

Zagorsk: Zagorsk har en skarp och metallisk och kylig edge som för tankarna till rostlukt. Kanske är det irisen och violen som gör den så kyligt skarp i tonen. Skärpan är nästan vad jag i andra dofter skulle kalla tvålighet, men bara nästan. Den balanseras av en varm underton av rökelse och olika träslag: tall, björk, cederträ och hinoki. Jag kommer att behålla den för tillfällen som påkallar en metaforisk rustning. För dig som likt mig finner den påträngande skärpan i Comme des Garcons 2 outhärdlig kan Zagorsk vara ett alternativ, men det kan också helt enkelt vara en fråga om att jag applicerar Zagorsk från ett prov medan jag sprejar 2 och oundvikligen får mer än jag tål av den.

http://www.luckyscent.com/shop/category.asp?section=1&categoryid=219

måndag, september 11

Serge Lutens Les Somptueux

Ambre sultan: Jag älskar ambradofter, och det här är en underbart torr och varm ambra, som ökensand. Eller, mindre exotistiskt, som en bastu: hett trä, heta stenar och het ånga. Tauer Perfumes L'air du desert Marocain är liknande torr och het och pudrig, men betydligt diskretare. Ambre sultan påminner i sin styrka om min älskade Ambre russe, men mindre söt, trots att den bara har söta noter som mysk och vanilj listade. Jag vet inte vad det är, men något ger den en skarp ton, till att börja med alltför skarp, nästan tvålig eller metallisk, som en vintageparfym. Lyckligtvis mjuknar denna skärpa efterhand, till bara tillräckligt med edge för att göra doften riktigt intressant.

Chêne: Chêne liknar inget annat i parfymväg. Det den mest påminner om är billiga parfymoljor på skogstema från småföretag som Black Phoenix Alchemy Lab, men den är förstås oändligt mycket bättre. Mitt letande är över: äntligen har jag hittat en parfym som doftar skog, äkta skog. Jag skulle säga svensk barrskog, men noterna är cederträ och björk. Besk kåda och söt björksav i en solvarm sommarskog efter regnet, med fuktigheten ångande från mossa, bark och ormbunkar. En svag röklukt från en lägereld förs förbi med vinden. Chêne har också en syrlig ton som jag till en början fann väl stark och citrusaktig, men som mildras till fräschören av gröna växter. Underbart.

Chergui: Chergui är verkligen en kakofoni av motsatser - varmt och svalt, torrt och vattnigt, gourmetdofter och hygienprodukter, sött och "fräscht". Jag skriver fräscht inom citattecken eftersom det är en typ av fräschör jag snarare finner unken - en artificiell, sötsyrlig, vattnig gurklukt jag associerar till schampo. Inte bara associerar - jag känner verkligen schampoångorna i svalget. I kombination med gourmetnoter som honung och socker och andra sötaktiga noter som musk, hö, iris och ros är resultatet snarast att likna vid kompost och någon annans sura svett. Lustigt nog är schampo- och gurkassociationerna starkast på handlederna, medan doften på bröstet lutar mer åt rökelse: varmare, mysigare och kryddigare, men dock med en omisskännlig unkenhet. Vissa doftkombinationer orsakar akut illamående för mig, särskilt kombinationen mellan en varm, söt, mysig gourmetdoft och en sval, vattnig, "fräsch" parfymlukt. Jag vet inte ens vad jag får det sistnämnda ifrån, för Chergui innehåller inga sådana noter, bara en massa trevligheter som tobak, ambra och sandelträ. Det enda jag kan skylla på är att noten de kallar "hud" är en kemisk katastrof i kombination med min. Det är så illa att jag först tog lukten av gödsel som kommer in genom fönstret när jag skriver detta för en del av parfymen. Så otäck är den bara i någon timme, sedan blir den bara menlös.

Cuir Mauresque: Cuir Mauresque var en besvikelse. Jag älskar läderdofter, men jag hittar inget läder i den. I stället luktar den orientalisk apelsinblomstvål och sliskig rökelse. Definitivt sliskig rökelse, inga bittra eller tunga dofter som patchouli och sandelträ, bara artificiell godissötma i rökelseform. Med noter som läder, ambra och mysk borde den ha varit en vinnare, i stället kan den lätt sammanfattas i ett ord: hippieaffär.

Fumerie Turque: Fumerie Turque är en "vuxen" gourmetdoft i stil med Hermes Ambre Narguile, Lubins Idole eller Parfumerie Generales Aomassai: varm och söt och mysig men med en viss edge, i det här fallet en liknande het, torr, rökig ton som i Ambre sultan. Allra torrast och pudrigast är den på handlederna, medan den på bröstet har mer blommig sötma. Sötman är den mörka sötman i bränt socker, till skillnad från den barnsliga sötman i sockriga, rosa godisparfymer. Jag tycker mig också kunna urskilja en svag lädernot jag skulle klassa som "vintage" - lädret i vintageparfymer eller i nötta, antika skinnvaror medtagna hem från resor i fjärran länder. Jag som normalt inte är något fan av blomnoter störs inte heller av det svaga, exotiska inslaget av ros och jasmin. Fumerie Turque doftar som att röka vattenpipa, dricka myntate och äta turkisk konfekt och halwa i ett svalt, dunkelt gammalt stenhus med ökenvinden utanför. Eller som den orientalistiska drömmen om detsamma. Jag finner den absolut oemotståndlig.

La Myrrhe: La Myrrhe kan bäst beskrivas med ordet "parfymig". Jag gillar verkligen inte parfymiga parfymer, och anledningen till att jag har varit ointresserad av parfym tills ganska nyligen är förmodligen att det mesta som säljs på Åhléns faller in i den kategorin. Jag är inte säker på hur myrra luktar, men jag tänker mig något tungt, mörkt, bittert, exotiskt. I stället möts jag av en skarp, tvålig ton som sticker i näsan, parat med ett intryck som bäst kan beskrivas med den visuella associationen till glansig, vit plast. Jag tror att vita blomnoter brukar vara boven bakom den bilden, men i La Myrrhe finns bara den vanligtvis oskyldiga jasminen. Kanske är det bittermandeln och mandarinen som ställer till det, fastän jag inte kan urskilja dem. Resultatet är hur som helst en tunn, metallisk beska parat med en unken sötma. En sval doft. Ja, det är nog där problemet ligger, jag tål inte svala dofter, som jag uppfattar som obehagligt artificiella. Efter en stund blir den mindre aggressiv och mer myskig, och i det stadiet gillar jag den betydligt bättre, men det är fortfarande inget jag skulle använda.

Muscs Koublaï Khän: Det här är den enda som jag hade provat tidigare, och det var nog tur, för det är inte en doft jag omedelbart föll för. Den doftar egentligen inte gott, rent estetiskt sett, men jag insåg snart att den var oemotståndlig och beroendeframkallande på en mer primal nivå. Det är helt enkelt en mysklukt så "dirty" i ordets alla bemärkelser att den nästan lutar åt barbecue - den sötaktiga lukten av fettdrypande, kryddat kött. Jag vet att det låter ofantligt äckligt, men poängen är att det är en sexuell lukt utan att egentligen lukta sex eller svett eller kroppar (vilket jag personligen är tacksam för). Den får mig att sitta med näsan klistrad mot huden för att insupa doften, och det är rätt skickligt gjort för en parfym som inte luktar "gott". Om du känner till Edition de Parfums Frederic Malles Musc Ravageur så delar de samma berusande "dirty" mysknot. Skillnaden är att Musc Ravageur är förskönad med citrus, kanel, vanilj och ambra medan Muscs Koublaï Khän är mysk i sin råa nakenhet, en fräckhet som får mig att föredra den. Bär den bara inte till jobbet, det kan nog klassas som sexuellt ofredande.

Vetiver Oriental: Jag har lärt mig att uppskatta den skarpa, herrparfymsaktiga beskan i vetiver, men i ensamt majestät är den lite som ett falsettskrik utan någon basgång. Jag föredrar fylligare dofter än denna envetna, bittert gröna not som lutar åt två av mina hatobjekt: tvålig "renhet" i parfym och den hysteriska myggmedelsbeskan i Comme des Garcons 2. Observera dock "lutar åt". Vétyver Oriental är inte alls lika obstinat utan riktigt bra i sin genre: bittra rötter genom fuktig, varm, mustig jord, den nästan citrusaktiga fräschören i gröna växter och en svag, metallisk ton av regn och frisk luft. Om jag uppskattade "rena" och "fräscha" parfymer med inspiration från bergsluft och havsbris mer skulle jag säkert älska den, för den är mycket naturligare än de flesta dylika.

http://www.salons-shiseido.com/

torsdag, september 7

Nez à Nez

Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg luktar parfymerna från Nez à Nez billigare än vad de är, men de är fortfarande värda att prova. Proverna är nämligen ovanligt billiga och lättåtkomliga - under en hundring inklusive frakt för generösa småflaskor av alla tio, direkt från deras webshop.

Ambre à Sade: Jag älskar ambra, så det här var något av en besvikelse. De spännande noterna som cederträ, kanel, ambra, tonka, patchouli och läder är fullständigt dränkta i godissliskiga röda bär. Ett typiskt offer för parfymhusets faiblesse för att sockra för mycket. Jag gillar personligen inte bärparfymer, så jag har svårt att förstå poängen med att dränka hela linjen, oavsett koncept, i godisbär i stället för att bara göra en eller två särskilda bärdofter.

Atelier d'Artiste: Helt klart min favorit ur serien och den enda jag kan tänka mig att köpa om jag någonsin använder upp hela provflaskan. Faktum är att den luktar nästan exakt som Ambre Russe från Parfums d'Empire, en av mina absoluta favoriter. Det är kanske inte så underligt eftersom de delar noter av sprit och läder. Medan Atelier d'Artiste har kaffe har Ambre Russe te, och den förstnämnda har patchouli, vetiver och tobak i stället för den sistnämndas ambra, rökelse och kryddor. Atelier d'artiste är också sötad med bär, vanilj och heliotrop, men helhetsintrycket är ändå inte mycket sötare än Ambre russe. Jag ska inte påstå att jag kan urskilja särskilt många av noterna, vad jag uppfattar är snarare en otroligt varm och mysig "comfort scent" av herrklubb - läder, tobak, trä, sprit och vuxengodis som likörpraliner. Den är lite pudrig, vilket kanske är anledningen till att den påminner så starkt om (söta) ambradofter som Ambre russe och Hermes Ambre Narguile.

Bal musqué: Det bästa med Bal musqué är att den har en riktigt "dirty" (i ordets alla bemärkelser) mysknot i stil med Serge Lutens Muscs Koublaï Khän. Jag uppfattar den här sortens mysk som nästan matig, på ett köttigt och kryddigt sätt. Det kan låta motbjudande, men jag finner doften oemotståndligt sexuell och kroppslig. Personer som desperat vill lukta rent och nyduschat bör hålla sig långt borta från den här sortens parfymer. Personligen luktar jag hellre "smutsigt" och intressant än otäck generisk sportdusch med havsdoft för herrar. Eftersom det här är mysk i Nez à Nez tappning är det dock sockrad mysk. Vanilj, lakrits och frukt- och blomnoter ger Bal musqué en nästan mintsval (vilket jag har mycket svårt för) godisnot till att börja med. Denna försvinner lyckligtvis, och ersätts med en mer pudrig sötma som i bästa fall kan associeras till ambra eller en pudrig lädernot. Sammanfattningsvis är Bal musqué som Koublaï Khäns prom queen till lillasyster.

Bouche baie: Bouche baie är essensen av Nez à Nez parfymmakarstil, den hemliga ingrediensen i övriga dofter. Inte bokstavligen, men det känns så, som att en del av de andra hade kunnat vara intressanta om det inte vore för att de sötats med en dos Bouche baie. Här får frukterna och bären löpa amok utan en enda not som tyglar dem, bara ytterligare sötade med blomnoter, kokosmjölk, mandel och honung. Resultatet är en pudrig och babyrosa, kväljande gullig lolitadoft av röda godisbär. Det snällaste jag kan säga om den är att jag kan urskilja en viss fräschör av svarta vinbär, en av de få bärnoter jag kan uppskatta i parfym, men det är helt klart svartvinbärskarameller och inte färska bär.

Figues et garcons: Nödvändig bakgrundsinformation: Jag har varit besatt av rabarbernoter i parfym sedan jag förälskade mig handlöst i Comme des Garcons Sherbet: Rhubarb. Lyckligtvis är ingrediensen såpass ovanlig att det inte är helt omöjligt att prova igenom de flesta dofter som innehåller den. Inga av Nez à Nez parfymer gör det, men däremot tycks deras fikonnot påminna starkt om rabarber, åtminstone i min näsa. Detta är en lyckträff, eftersom jag däremot inte är så förtjust i fikonparfymer, vars kombination av grönska och mjölkighet jag uppfattar som fadd. Figues et garcons inleds med en underbart krispig och grön rabarberfräschör i stil med Sherbet: Rhubarb. Eftersom den är sötare än Rhubarb kan den också föra tankarna till Le Prince Jardiniers Ciel Mon Jardin!, där rabarbern sötas med melon, karamell och vanilj. I Figues et garcons kommer sötman från kiwi (och kanske en söt mysk), men jag känner ingen distinkt kiwidoft. Under toppnoten av rabarber liknar den mer en fikonlövsdoft: den där distinkta, liksom fadda, kombinationen av beska, nyligen brutna, gröna stjälkar och en plastig (kokos?)mjölknot.

Fôret de Bécharré: Den här doften har en typ av grön fräschör som ofta återfinns i herrdofter och som jag uppfattar som tvålig eller shampoliknande. Det kanske är vad Nez à Nez har valt att kalla "klorofyll". Den har också en viss mjölkig ton som i kombination med grönskan gör den fadd och får den att påminna om fikonlövsparfymer. Lägg till detta den karakteristiska pudriga sötman, denna gång från lakrits och vanilj, och du får ett resultat som inte är särskilt minnesvärt.

Marron chic: Marron chic är den enda doften man inte kan anklaga för att vara för söt, åtminstone inte till att börja med, och då är den ändå en klassisk gourmetdoft. Den består huvudsakligen av torr, osötad kakao på en skarp, träig bas av laudanum och vetiver. Om någon känner till Black Phoenix Alchemy Lab så påminner den om deras Velvet. Marron chic har dock samtidigt en plastig ton som Velvet saknar. Efter en stund ersätts plastigheten av citrusnoter och pudrig sötma från iris och viol, och doften blir mer välbalanserad, men också mer typiskt sliskig. I det här stadiet påminner den nästan om den kanderade violen i Flower By Kenzo, men jag föredrar ändå det framför den inledande kombinationen av pudertorr beska och plastighet.

Mille et une figues: Om Figues et garcons liknar Rhubarb eller Ciel mon jardin! så liknar Mille et une figues Burberry Brit Red: krispig, fräsch rabarber sötad med vanilj och blomnoter. Medan Brit Red är kryddad med pepparkaka, patchouli och sandelträ är Mille et une figues kryddad med mandel och ambra. Det som jag uppfattar som rabarber är förstås egentligen fikonlöv och fikon, i den så vanliga kombinationen med kokosmjölk, men resultatet är ändå slående likt Brit Red. Skillnaden är att Mille et une figues även har en grön/mjölkig fikonlövsnot, som gör den väldigt lik Figues et garcons. Alltför lik för att man egentligen ska förstå varför Nez à Nez har valt att lansera två fikondofter, men av de två föredrar jag Mille et une figues.

Rosier ardent: Jag är verkligen ingen rosvän, eller blomdoftsvän överlag (jag uppskattar dem i naturen men inte i parfym). Med detta sagt är Rosier ardent en ovanligt uthärdlig rosendoft, varm och kryddig, med en skarp, torr not som liknar kryddnejlika och för tankarna till vintageparfym. I själva verket finns ingen kryddnejlika listad bland ingredienserna, utan den varma kryddigheten kommer från kardemumma, spiskummin, peppar, kanel, patchouli, vetiver och cederträ. Jag skulle verkligen kunna uppskatta den här doften om det inte vore för att den också har en påtaglig tvålskärpa. Förmodligen är det rosennoten som blir tvålig på mig, de har en tendens att bli det. Synd på vad som skulle kunna bli den enda rosendoften i min samling.

Vanithé: Jag gillar oftast teparfymer, de hör till de få "rena" och "fräscha" dofter jag uppskattar. Problemet med Vanithé är dels att själva tenoten (möjligen i kombination med andra gröna örter) är så plastigt "grön och fräsch" att den för tankarna till schampo, dels att den är dränkt i den vanliga godissötman från både vanilj, honung och tonka. Jag gillar doften bäst efter en stund, då försvinner tefräschören och därmed även plastigheten och kvar blir en söt, pudrig lukt som i bästa fall påminner om ambra. Helheltsintrycket är dock intetsägande.

Överlag måste jag ändå ge ett ganska gott betyg åt Nez à Nez eftersom fyra av deras parfymer påminner starkt om några av mina absoluta favoritdofter: Ambre Russe, Muscs Koublaï Khän, Sherbet: Rhubarb, Ciel Mon Jardin! och Burberry Brit Red. Till stor del beror ju detta på den lyckliga slumpen att Nez à Nez fikonnot påminner mig om min älskade rabarbernot. Eftersom de just påminner om andra redan existerande parfymer och inte kommer med några positiva överraskningar som faktiskt är unika för parfymhuset så blir slutbetyget ändå inte så högt. Det vore en sak om de vore budgetalternativ till sina respektive original, men eftersom de är minst lika dyra är det inte särskilt imponerande. Jag kommer dock att behålla hälften av provflaskorna i min växande samling av parfymprover, och sedan får vi väl se om jag möjligen har fäst mig så mycket vid dem när de är slut att jag behöver mer. Med tanke på hur många olika dofter jag har att växla mellan är det emellertid inte särskilt troligt att jag gör slut på dem inom de närmaste åren.

http://www.nezanez.net/

Premiär

Det var bara en tidsfråga innan det skulle hända. Efter att ha gjort det till en vana att läsa (eller åtminstone kolla) ett tiotal parfymbloggar om dagen var jag dömd att starta en egen. Jag funderade på att skriva på engelska eftersom målgruppen av svenska parfumistas (och då menar jag inte folk som gillar parfymer i största allmänhet och köper dem på Åhléns) förmodligen är ganska liten, men det finns redan så många bra parfymbloggar på engelska (länkar finns till höger). Jag har däremot bara hittat en vettig som, namnet till trots, är svensk - a commenced gross. Det jag kan tillföra till denna eminenta blogg är en avvikande, och generellt sett mindre ödmjuk, åsikt om delvis samma parfymer.

Jag tänkte skriva mitt första riktiga inlägg om ett parfymhus som faktiskt inte är söndertjatat i andra bloggar och forum - Nez à Nez. Det finns en anledning till att det inte är så omtalat - jag håller med de flesta som alls har nämnt dem om att parfymerna luktar betydligt billigare än de är. De har en olyckligt sötsliskig doftnot gemensamt, men det betyder inte att alla är dåliga eller att jag ångrar att jag beställde proverna. Detaljerna får ni i mitt nästa inlägg, när jag har hunnit prova igenom dem ordentligt.